8. Behovet av att äga vår egen data (och vår identitet)

Vi har lagt våra minnen hos Google, våra relationer hos Meta och våra karriärer hos LinkedIn.

Fotografier, meddelanden, kontakter, arbetsliv och dokument finns i dag utspridda över tjänster som vi använder varje dag. Det är praktiskt, snabbt och ofta gratis. Men det skapar också ett beroende som är lätt att missa.

För vad händer om en stor del av vår identitet finns på plattformar som vi själva inte kontrollerar?

Att äga vår egen data handlar därför om mer än lösenord, integritet och säkerhetskopior. Det handlar om möjligheten att bestämma över den information som beskriver våra liv – och om vad som händer när någon annan kontrollerar infrastrukturen där den informationen finns.

Det är också en fråga om digital filosofi.

Om våra fotografier, relationer och yrkesidentiteter finns hos andra, hur självständiga är vi då egentligen?

Vi har flyttat våra liv till plattformarna

Tänk på ditt Google-konto.

Kanske har du haft samma konto i tio eller femton år. Där finns fotografier från semestrar, gamla mejl, dokument från tidigare arbeten och kanske säkerhetskopior från flera telefoner.

Du har inte bara lagrat filer där.

Du har byggt ett digitalt arkiv över ditt liv.

På samma sätt kan Facebook eller Instagram innehålla bilder och samtal från relationer som sträcker sig många år tillbaka. LinkedIn innehåller en annan del av identiteten: utbildning, erfarenhet, kontakter och den professionella berättelse vi byggt upp.

Varje tjänst innehåller bara en del av oss.

Men tillsammans börjar de bilda ett ganska detaljerat porträtt.

Problemet är att porträttet inte finns i ett arkiv som vi själva äger och förvaltar. Det finns på en rad kommersiella plattformar med egna affärsmodeller, användarvillkor och tekniska system.

Data är mer än namn och e-postadress

När vi pratar om personuppgifter tänker vi ofta på namn, telefonnummer och adress.

Men vår digitala identitet består av betydligt mer:

• fotografier och videor
• meddelanden och kontakter
• köp och preferenser
• sökningar och beteenden
• yrkeserfarenhet och utbildning
• platsinformation
• inlägg, kommentarer och reaktioner

En enskild datapunkt säger kanske inte särskilt mycket.

Men hundratals eller tusentals datapunkter tillsammans kan skapa en ganska detaljerad bild av en människa.

Det är därför digital integritet inte bara handlar om att hålla sitt namn hemligt. Det handlar också om vem som kan kombinera olika uppgifter och dra slutsatser utifrån dem.

Att äga är inte samma sak som att kontrollera

Här finns en viktig skillnad.

När du laddar upp ett fotografi till en tjänst betyder det inte automatiskt att företaget juridiskt äger fotografiet. Upphovsrätt, användarvillkor och dataskydd är olika juridiska frågor.

Men även om du fortfarande har rättigheter till materialet kan du sakna den praktiska kontrollen över det.

Om dina bilder finns på en plattform behöver du plattformen för att enkelt kunna komma åt, organisera och ibland exportera dem.

Samma sak gäller din professionella identitet.

Om hela ditt nätverk finns på LinkedIn och ditt konto plötsligt begränsas eller försvinner har du inte nödvändigtvis förlorat din yrkesidentitet. Men du kan ha förlorat åtkomsten till den digitala representation av identiteten som du byggt upp under många år.

Det är en viktig skillnad:

Att ha data någonstans är inte samma sak som att ha kontroll över den.

Det här är också en del av det större behovet av att frigöra oss från IT-bubblan – inte genom att sluta använda teknik, utan genom att förstå vilka digitala system vi faktiskt är beroende av.

När tjänsten blir en förutsättning

Föreställ dig en småföretagare som under tio år har använt samma sociala plattform.

Där finns bilder från gamla projekt, kundkontakter, meddelanden och ett professionellt nätverk.

En dag ändras plattformens regler och kontot låses automatiskt.

Företagaren kanske inte har gjort något fel. Ändå blir delar av företagets historia och kommunikation plötsligt otillgängliga.

Det är ett extremt exempel, men principen gäller även i mindre dramatiska situationer.

När kostnaden för att lämna en tjänst blir tillräckligt hög har användningen övergått i plattformsberoende.

Vi använder inte längre bara tjänsten.

Vi är beroende av att den fortsätter fungera på ungefär samma sätt.

GDPR ger oss rättigheter – men löser inte allt

Det betyder inte att vi står helt utan skydd.

GDPR ger människor flera rättigheter kring sina personuppgifter. Bland annat finns rätt till information och tillgång, rättelse och radering samt i vissa situationer dataportabilitet. Europeiska kommissionen beskriver här de registrerades rättigheter enligt GDPR.

Dataportabilitet är särskilt intressant i det här sammanhanget. Under vissa förutsättningar kan vi få personuppgifter som vi själva har tillhandahållit i ett strukturerat och maskinläsbart format och föra över dem till en annan tjänst.

Men det betyder inte att hela vår digitala identitet kan exporteras med ett klick.

Du kanske kan få ut dina fotografier – men kan du exportera historien kring dem?

Du kanske kan få ut vissa kontakter – men kan du flytta relationerna och det förtroende som byggts upp mellan människor?

Du kanske kan exportera ditt CV – men kan du exportera din position i ett professionellt nätverk?

Det är här frågan om att äga vår egen data börjar bli större än själva datan.

Den börjar handla om identitet.

Vem bestämmer vem vi är digitalt?

Vi brukar tänka att vår identitet är något vi själva skapar.

Vi väljer vad vi publicerar. Vi skriver vårt CV. Vi berättar vilka intressen vi har och vilka människor vi känner.

Men våra digitala identiteter formas också av sådant vi inte själva skriver.

• Vad vi klickar på.
• Vad vi söker efter.
• Vilka personer vi följer.
• Vilka produkter vi köper.
• Vilka inlägg vi stannar vid.

Plattformarna kan använda sådana signaler för att skapa profiler och anpassa innehåll och tjänster.

Det innebär att det finns en skillnad mellan den person vi själva beskriver, den person våra handlingar antyder och den profil ett system skapar av oss.

De tre behöver inte vara samma person.

Och det är där nästa del av frågan blir intressant.

Vad händer när den digitala profil som andra system skapar av oss börjar påverka vad vi får se, vilka människor vi möter och vilka möjligheter som presenteras för oss?

Då handlar det inte längre bara om vem som äger vår data.

Det handlar om vem som får vara med och definiera vilka vi är.

När algoritmen börjar definiera oss

Vi lämnar ifrån oss data för att få tjänster som känns personliga.

Google ska ge oss relevanta sökresultat. Instagram ska visa innehåll vi sannolikt är intresserade av. LinkedIn ska föreslå jobb och kontakter som passar vår yrkesprofil.

Det är en del av tjänsternas värde.

Men personalisering har en baksida: plattformen behöver skapa sig en uppfattning om vem vi är för att kunna avgöra vad som är relevant för oss.

På så sätt skapas en digital profil som inte nödvändigtvis är identisk med den identitet vi själva beskriver.

Den digitala profilen är inte alltid vi

En person kan söka efter information om en sjukdom för en anhörigs skull. Ett system kan tolka sökningen som ett personligt intresse.

Någon kan klicka på en artikel av ren nyfikenhet. Algoritmen registrerar beteendet som en signal.

En person kan byta karriär efter tjugo år i samma bransch. Ändå kan gamla yrkesuppgifter fortsätta påverka vilka rekommendationer som visas.

Det här betyder inte att systemen nödvändigtvis har ”fel”. De arbetar med den information de har.

Problemet är att människor är betydligt mer komplexa än de datapunkter som beskriver oss.

Vi ändrar oss. Vi provar nya saker. Vi motsäger oss själva. Vi gör undantag.

En algoritmisk profil behöver däremot förenkla verkligheten för att kunna fungera.

Det är också en del av det ansvar som följer med att leva i en uppkopplad värld – något jag resonerar vidare om i artikeln om behovet av digitala föräldrar, där etik, källkritik och algoritmers påverkan står i centrum.

När rekommendationen blir en begränsning

Det märks tydligt i sociala medier.

Du börjar titta på innehåll om ett visst ämne. Plattformen registrerar att du verkar vara intresserad. Du får mer av samma typ av innehåll och interagerar med det.

Efter ett tag kan det kännas som om hela internet handlar om ämnet.

Men du ser egentligen bara en version av internet som filtrerats genom en modell av dig.

Det är inte nödvändigtvis något dåligt. Personalisering kan spara tid och göra digitala tjänster betydligt mer användbara.

Men det innebär också att informationen vi möter påverkas av den profil som systemen har byggt upp om oss.

EU:s regler för digitala tjänster har därför börjat ställa större krav på transparens kring rekommendationssystem. Digital Services Act innehåller bland annat krav som ska ge användare större insyn och, för vissa plattformar, möjlighet att välja rekommendationer som inte bygger på profilering.

Det är ett tecken på att frågan har blivit större än personlig integritet.

Den handlar om informationsmiljön omkring oss.

Vem bestämmer vilka möjligheter vi ser?

Föreställ dig en webbutvecklare som har byggt sitt professionella nätverk på LinkedIn under tio år.

Hon följer främst personer inom frontendutveckling och UX och interagerar ofta med innehåll om dessa områden.

Det är därför logiskt att plattformen fortsätter visa henne liknande innehåll och jobb.

Men hennes profil kan samtidigt göra andra möjligheter mindre synliga.

Kanske finns det intressanta roller inom produktutveckling, teknisk projektledning eller digital strategi som hon aldrig upptäcker.

Algoritmen har inte förbjudit henne från att söka dessa jobb.

Den har bara påverkat vilka alternativ som hamnar framför henne.

Det är en subtil form av påverkan, och just därför är den värd att fundera över.

Människan förändras – datan ligger kvar

En av de största skillnaderna mellan en människa och en digital profil är att människan kan börja om.

• Vi kan byta yrke.
• Byta intressen.
• Flytta.
• Förändra politiska eller kulturella uppfattningar.
• Börja med en hobby vi aldrig tidigare varit intresserade av.

En digital profil bygger däremot på historik.

Det som har hänt används för att försöka förutsäga vad som kommer att hända.

Det är effektivt, men det skapar en intressant filosofisk konflikt:

Om system hela tiden försöker förutsäga våra framtida beteenden utifrån våra tidigare beteenden, hur mycket utrymme finns det då för den mänskliga förmågan att förändras?

Vem är jag digitalt – den jag har varit, den jag är eller den algoritmen tror att jag kommer att bli?

Det är en fråga som blir allt viktigare ju större del av våra liv som styrs av rekommendationssystem.

Det väcker också en större fråga om relationen mellan människan och de intelligenta system vi bygger. I min artikel behovet av symbios mellan människan och AI ligger en viktig motvikt till tanken att våra dataprofiler ska få definiera oss.

Våra minnen är också digitala tillgångar

Identitet handlar dock inte bara om framtida möjligheter.

Den handlar också om vårt förflutna.

För många människor har telefonen och molntjänsterna blivit familjens fotoalbum. Sociala medier har blivit ett arkiv över relationer och livshändelser. E-postkontot kan innehålla meddelanden från människor vi inte längre har kontakt med.

Det är lätt att tänka på detta som filer.

Men ett fotografi kan vara ett minne. Ett gammalt meddelande kan vara en del av en relation. Ett dokument kan representera ett helt skede i livet.

Vi har därför inte bara lagt data hos stora plattformar.

Vi har lagt delar av vår historia där.

Det är en viktig skillnad.

Tidigare låg familjens fotografier i en låda och breven i en pärm. I dag kan motsvarande arkiv finnas bakom ett användarnamn och ett lösenord.

Det betyder inte att stora plattformar automatiskt är opålitliga.

Men det innebär att vår historia är beroende av digital infrastruktur som vi själva inte äger.

Bekvämlighet skapar beroende

Det vore enkelt att göra detta till en berättelse om användare som blivit lurade av stora teknikföretag.

Verkligheten är mer komplicerad.

Vi använder tjänsterna eftersom de fungerar.

De synkroniserar våra filer, håller kontakten med vänner, hjälper oss hitta arbete och gör det möjligt för småföretag att nå kunder utan stora tekniska investeringar.

Problemet är inte att vi använder plattformarna.

Problemet uppstår när kostnaden för att lämna dem blir så hög att användningen inte längre känns som ett val.

Det kallas ofta plattformsinlåsning.

En fotograf kan ha tusentals bilder hos en molntjänst. En företagare kan ha byggt hela sitt kundnätverk på ett socialt nätverk. En arbetssökande kan ha investerat år i sitt professionella nätverk.

Rent tekniskt kanske det går att lämna, men praktiskt kan det vara mycket svårt.

Det är då frågan om att äga vår egen data blir en fråga om självständighet.

Digital självständighet betyder inte att vi måste lämna plattformarna

Det finns en risk att diskussionen om dataägande blir onödigt svartvit.

Antingen använder man stora techplattformar och ger upp sin integritet – eller så lämnar man dem helt.

Så behöver det inte vara, digital självständighet kan vara betydligt enklare.

Det kan handla om att ha egna kopior av viktiga fotografier, att spara viktiga kontakter utanför ett socialt nätverk och att förstå vilka tjänster som är kritiska för ens arbete.

För ett företag kan det innebära att inte låta en enda plattform vara den enda platsen där kundrelationer, marknadsföringsmaterial eller företagets historik existerar.

Det handlar alltså inte om att stå utanför den digitala världen.

Det handlar om att kunna använda den utan att bli helt beroende av en enskild aktör.

Och då uppstår nästa fråga:

Om vi vill ha större kontroll över vår egen data måste vi först veta vilken data som faktiskt finns om oss.

Det är svårare än det låter.

Att ta tillbaka kontrollen över sin data

Det första steget mot digital självständighet är egentligen ganska enkelt:

Ta reda på vad som finns om dig.

Det låter självklart, men är svårare än man kan tro. Vi kan använda samma konto i tio år utan att någonsin fundera på vilka personuppgifter som fortfarande finns lagrade där.

Vi kanske vet att en tjänst har våra kontaktuppgifter och bilder. Men vilka andra uppgifter finns där? Hur används de? Hur länge sparas de? Har de delats med andra?

Det är här GDPR blir intressant.

Du har större rättigheter än du kanske tror

GDPR ger den registrerade flera rättigheter. Du kan bland annat få information om hur dina personuppgifter behandlas, begära tillgång till uppgifter, rätta felaktiga uppgifter och i vissa situationer begära att de raderas. Du har också under vissa förutsättningar rätt till dataportabilitet.

Rätten till tillgång är särskilt relevant.

Du kan begära att en organisation bekräftar om den behandlar personuppgifter om dig och, om så är fallet, få en kopia av uppgifterna och information om bland annat vad de används till, hur länge de sparas och vilka mottagare de har lämnats ut till.

Det kan vara ett ganska konkret sätt att börja undersöka sitt digitala fotavtryck.

Du behöver inte göra det hos alla företag du någonsin haft kontakt med. Börja med de tjänster som innehåller mest av ditt liv.

Exempelvis:

• ditt huvudsakliga Google- eller Apple-konto
• sociala medier
• professionella nätverk
• molnlagring
• stora e-handelsplattformar
• tjänster som används för företagets kundrelationer

Målet är inte att samla ännu mer information.

Målet är att förstå vem som redan har information om dig.

Kontroll kräver egna kopior

Det finns också en betydligt enklare åtgärd: säkerhetskopiering.

Viktiga fotografier, dokument och andra filer bör inte existera på bara en plats. Det gäller särskilt sådant som är svårt eller omöjligt att ersätta.

För en privatperson kan det vara familjefotografier och gamla dokument.

För ett företag kan det vara kundmaterial, avtal, grafiskt material eller dokumentation.

Det betyder inte att molnet är dåligt. Tvärtom kan molntjänster vara ett mycket bra sätt att lagra och synkronisera information.

Men det är skillnad på:

”Jag har mina filer i molnet.”

och:

”Mina filer finns endast hos en leverantör som jag inte kontrollerar.”

Den första situationen är bekväm.

Den andra är ett beroende.

Dataportabilitet är en början – inte en komplett flytt

GDPR:s rätt till dataportabilitet är viktig eftersom den ger oss möjlighet att få ut vissa personuppgifter i ett strukturerat och maskinläsbart format och föra över dem till en annan tjänst. Men rätten gäller under vissa förutsättningar och omfattar de personuppgifter som den registrerade själv har tillhandahållit.

Det är alltså inte samma sak som att kunna exportera hela sin digitala identitet.

Tänk på LinkedIn som exempel.

Du kan kanske få med dig vissa uppgifter och delar av det du själv har skapat. Men ditt professionella nätverk är mer än en lista med namn.

Det består av relationer, rekommendationer, historik och förtroende.

Det går inte att paketera allt detta i en CSV-fil.

Därför är interoperabilitet och möjligheten att byta tjänst så viktiga frågor för framtidens digitala samhälle. Ju mer av vår digitala identitet som kan följa med oss, desto mindre blir vi bundna till en viss plattform.

Bygg inte hela identiteten på ett enda konto

Det finns en enkel princip som både privatpersoner och företag kan använda:

En plattform får gärna vara viktig – men den bör inte vara oumbärlig.

Om hela ditt professionella nätverk finns på ett socialt nätverk, se till att du också har relevanta kontaktuppgifter på annat håll.

Om alla familjens fotografier finns i en enda molntjänst, ha en egen säkerhetskopia.

Om företaget får alla sina leads via en enda plattform, fundera på vad som händer om den plattformen ändrar sina villkor.

Det handlar inte om att förutse varje katastrof, det handlar om att minska din digitala sårbarhet.

En enkel kontroll

Välj tre digitala tjänster som är viktigast för dig och ställ fem frågor:

Det är ingen avancerad teknisk strategi.

Men den kan göra stor skillnad.

Ägandet handlar i slutändan om valfrihet

Kanske är det också här vi behöver förändra hur vi pratar om data.

Att äga vår egen data behöver inte betyda att vi måste lagra allting på egna servrar eller undvika Google, Meta, LinkedIn och andra stora plattformar.

Det vore varken särskilt praktiskt eller realistiskt.

Det handlar snarare om valfrihet.

• Kan vi byta tjänst?
• Kan vi komma åt våra viktigaste filer?
• Kan vi hålla kontakten med människor även utan ett visst socialt nätverk?
• Kan vi återuppbygga vår digitala närvaro om en plattform försvinner?

Om svaret är ja har vi fortfarande en betydande grad av digital självständighet.

Om svaret är nej har vi kanske lämnat över mer av vår identitet än vi tänkt på.

Vi behöver inte lämna det digitala samhället

Det vore fel slutsats att vi måste dra oss tillbaka från tekniken.

Tekniken ger oss enorma möjligheter. Molntjänster, sociala nätverk, sökmotorer och professionella plattformar gör saker möjliga som hade varit betydligt svårare för bara några decennier sedan.

Problemet är inte att vi använder dem.

Problemet är när bekvämlighet ersätter självbestämmande.

Vi bör kunna använda en tjänst för att den är bäst – inte för att vi inte längre har möjlighet att lämna den.

Det är kanske den enklaste definitionen av digital självständighet:

Att kunna delta i det digitala samhället utan att behöva lämna över hela definitionen av oss själva.

Våra data är inte bara siffror i en databas, de är fotografierna från våra liv, människorna vi känner, arbetet vi har gjort och spåren av de personer vi en gång var.

Därför är frågan om att äga vår egen data också en fråga om vilken sorts digitalt samhälle vi vill bygga.

Ett samhälle där människan följer plattformarna?

Eller ett samhälle där vår digitala identitet kan följa med oss?

Det senare kräver inte att vi avskaffar tekniken.

Det kräver att vi börjar se våra data som något vi har ansvar för – och att vi kräver möjligheten att ta dem med oss när vi väljer att gå vidare.